My new me.
Denna bloggen handlar om mig. Den kommer inte handla så mycket om mitt privat liv, och jag kommer vara anonym till jag känner att jag inte behöver vara det länge, eller så länge jag känner för det helt enkelt. Detta är en blogg om min väg tillbaka till min gamla kropp. Till ett hälsosammare liv, till ett lyckligare liv. Jag saknar mitt liv, jag saknar mitt gamla jag, den jag en gång var. En livlig social person, alltid glad med ett leende på läpparna som älskade att träffa nya folk. Nu hatar jag det. Helst vill jag bara vara med mig själv, och min sambo.
Jag saknar då jag kunde gå in i en affär, välja och vraka, ta en stor klädhög, älska vad jag såg i speglen, snurra runt och le. Jag älskade kläder, jag älskar fortfarande kläder, mode är min stora passion. Nu syns det inte länge. Jag är sällan med på foton, om jag ser ett foto på mig som är taget i nutid blir jag chockad och tänker att det där är minssan inte jag. Vem är tjockisen på bilden? hur kan hon ens vilja gå utanför dörren? Men när jag inser att det är jag gör det ont i hela kroppen, i magen, men mest i hjärtat. Hur kunde jag låta det gå så långt? När lät jag bekvämligheten ta över? När jag ser bilder på mig själv börjar jag nästan gråta, inombords gör jag det. När andra är där raderar jag bara bilderna och säger att jag hade en konstig min.
Ibland undrar jag vad som hände, vad fan hände? Jag vet inte vem jag är mer, jag känner inte igen personen jag ser på bilder och i speglen. Jag äcklas av personen. Därför håller jag mig inne. Jag är 20+ och håller mig inne. Stranden har jag inte varit på på ett par år, jag kan räkna på en hand de gånger jag gått ut med mina vänner de senaste åren, det är för dom föräldras också, men inte på bredden som jag..
Men det är inte bara utsidan, det är inte bara att jag mår dåligt för jag är överviktig, min insida mår också dåligt, min hälsa är riktigt dålig, jag har jämt ont i magen, all dålig och oregelbunden mat har frätt på min magsäck, jag har jämt ont i huvudet, mår illa. Men det värsta är deprissionen. Inte många ser den.. Men den gömmer sig där inne och kommer bara fram när det är den och jag. Ensamma.
Jag hatar mig själv, jag hatar hur jag ser ut, jag hatar att jag låtit det gå så långt, jag hatar att jag inte gjort något åt det, men mest av allt hatar jag hur jag kan låta det pågå. Jag har sagt om och om, nu börjar jag, nu är det slut. Men det fortsätter alltid. Men nu är det slut. Jag orkar inte mer, jag känner ingen livslust, hade det inte varit för att en person älskat mig mer än allt annat på denna jord hade jag inte funnits kvar känns det som.. Jag är skyldig honom det med. Han blev tillsammans med en livsälskande smal fin person, sund person som älskade livet, älskade äventyr och var otroligt social och aldrig rädd att göra nya grejor. Nu har han också blivit inlåst här med mig och det är så orättvist. Jag vill inte heller ha någon som helst sex liv pga att jag äcklas av mig själv, men han stannar hos mig, han är snygg, väldtränad, jag känner hur tjejer kollar på oss och undrar vad han gör med mig.. Men han stannar för han älskar mig innerligt. Så detta är inte bara för min egen skull, detta är för hans skull med. Han ska få tillbaka den fina livsälskande person han blev kär i.
Nu börjar mitt nya liv. Mitt nya jag.
